Det brakar i brallan.

Det talas sällan om toabestyr. Att gå på toaletten är något som är så självklart att alla ska kunna göra utan problem och dessutom är det ansett som osmakligt att prata om. Som vuxen förväntas du ha full kontroll på dina kroppsliga funktioner, inkl sådant du egentligen inte kan bestämma över, såsom tarmarna.

Det finns många diagnoser som ger problem med magen. Endometrios är en av dem. Magproblem är så tabu och så svårt att prata om men ändå så vanligt. Det är vår uppfattning att det faktiskt är lättare att prata om den rikliga mensen eller mensvärken som kommer av endometriosen än vad det är att prata om hur kajko magen blir. Att faktiskt riskera att bajsa på sig när magen krampar ihop är inget som det riktigt går att tala öppet om, för vad för vuxen bajsar i byxorna? Eller förstoppningarna som gör en helt svullen och gasig som håller i sig i över en vecka ibland! Vi vill att det ska gå att prata mer om magen och tarmarna inte bara vid endo utan vid alla situationer där magen inte gör som vi villl. Därför ger vi er ett litet samtal om bajs, endo och knöliga magar.

Paula: När jag får endometriosskov så brukar min mage bli riktigt kass. Jag känner ofta av ett endometriosskov innan det kommer eftersom jag först blir förstoppad. När så skovet kommer släpper förstoppningen men kramperna i magen gör mig istället jättegasig och jag får diarre. Även när smärtan är hanterbar överväger jag ibland att sjukskriva mig för magen. Inte för att jag egentligen mår dåligt utan för att jag skäms över att behöva gå på toa ofta och relativt långa stunder medan magen bubblar och krampar.

Amra: Jag lider av en rad olika mag och tarmproblem varav endometrios är bara en av dessa! Skammen är total. Jag mår dåligt bara av att skriva det här just nu. Mina endosymptom började just med extrema förstoppningar som ibland håller i sig i en hel vecka. Det är såna dagar jag ligger på det kalla badrumskacklet i fosterställning/grodställning och försöker andas genom illningarna i ändtarmen och fittan utan att vråla rakt ut. Mina skov släpper också och det är då jag går omkring i dagar och är rädd för att bajsa på mig. Herregud, bajsade nästan på mig på tunnelbanan förra veckan, fick pingvinspringa hem och grät sedan av båda lättnad och skam.

Paula: Tänk er en scen ur en film där en karaktär fått laxerande eller ätit dålig mat (tex i Bridesmaids) och rusar på toa, personen försöker hålla emot medan ljudliga pruttar och till sist bajs far ut utan stopp. Ungefär så ser det ut när jag springer på toa under endoskov. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker hålla emot för att minska på ljudligheten, det brakar på utan nåd ändå.  Att jag inte kan göra något åt det gör det inte mindre pinsamt. För jag vet ju att folk ändå tänker att jag borde kunna behärska mig. Att jag borde kunna låta mindre. På jobbet känns det extra pinsamt eftersom jag vet att toan är rätt lyhörd och jag dessutom skäms över att vara där längre än ”normalt”. Jag får ständigt känslan av att folk tror jag sitter där för att lata mig, samtidigt som jag inte vågar börja prata om bajs och magen för att förklara mig.

Amra:  Värst är ändå med personer man precis träffat, skammen. Är i en relation just nu med mycket fysisk kontakt och varje gång han ens rör vid min mage så blir jag spänd. Inte för att jag har någon förstoppning eller smärtskov just då men hela magpartiet känns som minierad mark och jag vill helst inte kännas vid att magen finns. Den äcklar mig. Jag hatar den och jag sitter alltid med en kudde eller väska för magen när jag är med andra. Kan inte ens titta på den själv.

Paula: Jag förstår vad du menar! Jag är alltid väldigt obekväm bland nya bekantskaper. Speciellt när jag har dagar då magen är extra gasig eftersom jag är rädd att börja släppa världens brakare mitt bland folk. Jag har deltagit i diskussioner där människor uttryckt att de anser det vara så respektlöst att inte kunna hålla sig från att fisa att de kan tänka sig säga upp bekantskapen med personer som pruttar i deras närhet. Vetskapen att sådana personer finns gör mig ännu mer medveten om min mage och rädd för att tappa kontrollen över den.

Amra: Precis! Personer med tarmproblem anses på något sätt ha lägre moral och ingen känsla för socialettiket men vad gör en när kroppen helt enkelt inte lyder i alla lägen? Endometrios påverkar tarmarna enormt, vare sig en är förstoppad eller inte kan hålla sig så påverkar det i form av svullen mage, ömhet och en allmän känsla av obehag. Det går inte att komma ifrån. Jag har undvikit sociala tillställningar på grund av min mage när det är som värst. Jag vågar helt enkelt inte gå, inte för att jag inte skulle kunna springa in på toaletten utan för att jag skäms för mycket för blickarna och folks äckel inför mina problem. Ett annat problem är hur lite kunskap och information det finns kring mag och tarmproblem. Den allmänna kunskapen sträcker sig till att ta en alvedon, äta fibrer och sen är det bara att bajsa glatt!

Paula: Haha, ja! ”Rör på dig så magen håller igång och drick vatten”. Sen då, när det inte hjälper? Det går inte att ta laxermedel hur ofta som helst för att hålla magen i trim och besvären är ju mer än bara bajsandet. Som du nämner är det ju känslan av uppblåsthet, svullen mage, värk… Oförståelsen är enorm. Det är så lätt att säga att någon bara kan gå undan på toa om det kniper, men dåliga dagar måste jag ju i princip bo på toan om jag inte ska riskera att släppa en fis bland folk. Hur gör jag då? Stanna hemma eller ses på som socialt missanpassad blir ofta alternativen…

Amra: Laxermedel är inte så bra för kroppen heller och i dom doserna jag skulle behöva det för att aldrig ha skov skulle det ta sönder min mage helt och hållet. Jag önskar att det här inte var så himla tabubelagt. Folk pratar om att det är pinsamt att prata om mens men bajs tror jag inte ens finns på kartan ännu och ändå är det ett så otroligt vanligt problem att ha. Därför tycket jag det är viktigt att vi lyfter det här rörande endometrios för att bryta tabut men också för att uppmärksamma folk på att endo kan yttra sig i enbart mag och tarmproblem, det behöver inte vara mensvärk eller blödningar.

Paula: Exakt. Att tala mer om det kan dels leda till att endometriosdrabbade slipper feldiagnostiseras med IBS, men även att alla som har problem med magen oavsett orsak ska kunna vara mer öppna med det och få förståelse istället för att förminskas eller ses som äckliga.

Vi avslutar samtalet här. Vad har du själv för erfarenhet av magen, på grund av endometrios eller annat? Dela gärna med dig i kommentarerna.

kiss_bajs_13984320

Annonser

Jag vill inte få medlidande och ”stackars dig”, jag vill få förståelse.

Att vara sjuk oavsett på vilket sätt är ett stigma i dagens samhälle. Hela det system vi lever på vilar på tanken om att alla ska och kan vara bidragande till ekonomisk vinning genom arbete. De som då av nån orsak inte kan jobba ses det direkt snett på. Att tala öppet om sin sjukdom även om en faktiskt fixar att jobba heltid (åtminstone för stunden) är ofta något som är svårt, och kräver en viss process att våga göra.

Personligen tycker jag att det svåraste med att prata om min sjukdom faktiskt inte är risken att folk ska misstro mig, utan allt medlidande det ger utan att skapa förståelse för min situation! Jag tänker på kommentarer som ”åh, stackare så jobbigt det måste vara!” eller ”men vad STARK du är som kämpar på!”. Dessa stör mig så mycket eftersom det nio av tio gånger ändå inte påverkar personens förväntningar på vad jag ska klara av samt för att jag faktiskt inte vet vad alternativet till att inte kämpa vidare med min sjukdom skulle vara? Att dö?

Att vara sjuk med endometrios begränsar mig på många sätt, speciellt när jag har smärtskov. Vad jag behöver då är inte att höra ett ”åh. stackars dig”, utan att få frågan vad jag klarar av, vad jag inte klarar just då och stöd att ta mig igenom det onda. Eller för att säga det kort: Jag behöver förståelse.

Jag älskar stödforumet vi har, just för att det är en plats där jag inte möts av medlidande utan förståelse, tips och stöttning. Precis sådär som jag önskar alla sjuka kunde få ha det när de mår som sämst. Jag är glad att min man faktiskt är väldigt bra på att vara just förstående och inte bara tycka synd om mig. Det är guld värt i vardagen.

Hmm, det är svårt att komma på en bra avslutning på detta, det var mest en lös tanke jag kände att jag ville få skriva ner. Så jag uppmanar igen: Om någon i din närhet beskriver en sjukdom för dig, säg inte bara ”stackare” fråga vad du kan göra för att underlätta i framtiden. ❤ /Paula

Endometrios – Påverkar hela livet

Det är lätt att prat om endometrios fastnar i att prata om bara den drabbade. Vilket iof inte är märkligt alls och på många vis såklart helt nödvändigt. Vad som sällan tas upp är hur endometrios kan påverka en persons hela liv, inklusive de personer som finns i dennes närhet.

Jag är gift, jag har två barn. Just nu har jag ont precis alla dagar, många dagar så mycket att jag inte orkar göra något alls eftersom jag inte ens kan gå ordentligt. Givetvis är detta enormt påfrestande för mig, och det drabbar mig mest, men det påverkar också hela min familj. Det påverkar mina barn att ha en förälder som inte ens kan lta dem krypa upp i min famn för en kram utan att påminna om att de måste vara försiktig med min mage. Det påverkar min man som måste ta ansvar för merparten av hushållssysslorna för att han vet att om jag gör mer än jag gör nu så kommer jag ligga i smärta mina mediciner inte biter på. Givetvis påverkar det även de i vår närhet att jag inte orkar vara med så mycket som jag vill, eller blir trött och tjurig efter ett tag om jag tar mig ut eftersom det tar all kraft att hantera smärtan.

Ofta blir det att en biter ihop och gör mer än vad en troligen borde göra. För det är ett oerhört stort socialt stigma att vara sjuk och säga ”jag kan inte” oavsett om det gäller att arbeta eller bara ta en fika med en vän på stan. Att leva ihop med någon som har svårare endometrios är inte lätt. Den här kampen för att få endometrios lyft inom sjukvården och en bättre vård för de drabbade handlar till en liten del även om de anhöriga. Det handlar inte bara om att få rätt behandling för att minska eller helt ta bort eventuell smärta eller härdar i buken, det handlar också om att ge livet tillbaka till så många som möjligt och förhindra att andra får sina liv ställda på paus av en behandlingsbar sjukdom.

Att drabbas av depression är inte helt ovanligt vid endometrios (eller andra sjukdomar med smärtskov) just för att det sociala tar stryk av sjukdomen. Att känna sig isolerad, eller som i mitt fall ständigt otillräcklig, är psykiskt påfrestande. Det brukar sägas att endometrios inte är en sjukdom någon kan dö av, men faktum är ändå att det finns fall där patienter tagit livet av sig på grund av den depression som orsakats av att leva med endometrios. Många som drabbas av depression i samband med endometrios ges vård för depressionen men inte för endometriosen. Att behandla symtomet men inte orsaken är som de flesta vet fel väg att gå. Eftersom vården saknar kunskap om endometrios missas sjukdomen som ligger till grund för problemet, och det är även vanligt att depressionen snarare ses som orsak till de smärtor och besvär som endometriosen kan ge.

Det är som sagt ett stigma i sig att ha ont och på grund av det tvingas säga nej till sådant som är ansett som rätt normala saker att göra. Att på det dessutom dras med depressioner eller andra psykiska besvär på grund av sjukdomen lägger ytterligare stigma till det hela. Det är så lätt att säga att det bara är att rycka upp sig, inte låta sjukdomen vinna och strunta i folks fördomar. Det är betydligt svårare att göra det i verkligheten. Jag tror vi är många som drabbats av endometrios som legat ihopkrupen av smärta och gråtit av ilska, frustration och bara ren hopplöshet över att ha ont, må dåligt och samtidigt känna att det är svårt att få stöd, i synnerhet från sjukvården.

Att känna att ingen riktigt kan relatera eller förstå ens mående är otroligt vanligt och jag hoppas verkligen att många hittar in till vårt stödforum på facebook, att kunna samtala med andra om sin sjukdom är guld värt. Liksom att läsa texter av andra drabbade och se att det finns fler med liknande erfarenheter. Jag vet iaf att det hjälper mig mycket att inte längre behöva känna mig så ensam i mina känslor och frustrationen av att vilja mycket men inte kunna på grund av smärtan i min kropp.

All kärlek till mina endosyskon där ute, vi hörs! /Paula

Lets talk about sex, baby.

Som inom så många områden i samhället finns det även normer inom sex. Särskilt uttalade är normerna kring heterosexuellt sex och hur sexuella relationer ska se ut. Väldigt ofta omtalas männen som de som har den starkaste sexdriften och kvinnorna som de med mindre sexuellt intresse, vare sig det stämmer eller ej. Samtidigt som kvinnor liksom ska ha mindre sexdrift får vi höra att det är något fel om vi vill ”för sällan”.

I dagarna har bloggarna Cissi Wallin och Lady Dhamer skrivit om sex i relationer utifrån lite olika vinklar, men vad båda missat och som jag vill belysa är sex i relationer där sjukdom kommer i vägen. Ofta när det pratas om sexet som uteblir handlar det om att saker som stress och barnafödande kommer i vägen, betydligt mer sällan talas det om när sjukdom försvårar att ha sex, eller omöjliggör att ha sex. Som jag skrivit om tidigare (här) är en vanlig lösning på problemet att föreslå att den drabbade ska utföra oralsex på sin partner så att hen iaf får vad hen vill ha. Som om problemet enbart handlar om att den friska parten inte får nuppa.

När en drabbas av en sjukdom som tex endometrios eller någon annan som sänker sexlusten eller helt dödar den är det generellt väldigt svårt att tala om det. Speciellt som kvinna då enormt mycket av ens värde i samhället ligger i ens förmåga att ha sex och få barn. Endometrios som inte behandlas rätt fråntar en ofta båda dessa möjligheter. Plötsligt står en där och kan varken ha sex eller få barn. Hur kan en tala om det för en ny partner, eller ens för den partner en eventuellt har? Det är inte enkelt eftersom det blir ett erkännande att en inte duger i samhällets ögon, att en inte kan uppfylla samhällets syn på vad kvinnor ska göra. När då stora bloggare som Cissi Wallin påpekar att kan en inte ge sin partner sexuell stimulans i förhållandet, ja då kanske det är dags att öppna förhållandet och tillåta partnern att ha sex med andra istället. En lösning som absolut funkar för många, men långt ifrån alla. Speciellt inte om en haft monogamt förhållande som grundtanke. Dessutom är det ett väldigt problematiskt tänk att det alltid skulle vara den med mindre/ingen sexlust som det är fel på samtidigt som det anses att den med mer sexlust är den som får lida. När det kommer till oss transpersoner och även många gånger de som inte lever i heterosexuella förhållanden verkar hela grejen om problem med det sexuella vara en fråga som öht inte berörs. Kanske för att vi redan från start knappt verkar finnas? Sexlust

Så här är den viktigaste grejen enligt mig: Att ha låg eller ingen sexlust behöver inte betyda att något är fel. Beror det på sjukdom som för många av oss med endometrios är det klart att sjukdomen är grundproblemet, men avsaknad av sex måste ändå inte vara ett problem! Ofta görs dessutom sex till samma sak som penetrerande sex, och ja om du får sota för en omgång penetrerande sex i flera dagar är det kanske inte konstigt att det inte blir mycket nuppande? Att se till att ens partner inte känner sig bortglömd eller undanskuffad måste inte innebära sexuell stimulans. Om en inte har eller vill ha ett öppet förhållande kan det kanske vara så att den med större sexdrift får onanera mer, och om det känns omöjligt kanske inse att hen lever i ett förhållande med någon som rent fysiskt inte kan ge mer sex än vad som ges och om det inte funkar överväga att lämna förhållandet. Detta ska inte ses som ett hot, även om det nog av många kan upplevas så (”ge mig vad jag vill annars drar jag”) men är ett förhållande som bygger på att ställa upp på sex trots smärta och psykiskt lidande verkligen ett förhållande värt att bevara i längden?

En relation ska bygga på respekt och det kräver att det går åt två håll. Att inte kunna ha sex ska inte behöva vara döden på ett förhållande ifall en pratar om det, diskuterar runt det och framförallt hittar andra vägar till fysisk närhet som inte innebär smärta för den ena parten. Vi måste tala mer om hur sex kan se ut på många olika sätt, men även om hur förhållanden faktiskt kan innehålla fysisk närhet även utan sex. Dessutom måste vi undanröja dessa tabun som gör att framförallt kvinnor som inte kan ha sex känner sig otillräckliga, värdelösa och ständigt får gå med en gnagande känsla av att när som helst kunna förlora sin partner för att denne väljer någon som vill sexa ”enligt normen”. För är det något som är döden för sexdriften är det att känna press och krav att ha sex även när det gör ont.

När personer söker hjälp för att det gör ont med sex och lösningen är bedövningskräm så att hen inte ska känna att slemhinnorna i slidan spricker av penetreringen just under sexet, ja då är det något som är så enormt fel i synen på vad sex ska vara att vi verkligen måste prata mer om detta. Mycket mer. Sex kan som sagt vara så många olika saker, och fysisk närhet så mycket mer än sex! Så, här är min lilla lista över mysiga saker att göra, sexuella som icke sexuella, för att ge sin partner tid och närhet utan att det innebär samlag och smärtor. (Vissa kan verka rätt självklara, men ibland kan vi behöva påminnas även om självklarheter)

massage

  1. Massage! Att ge varandra massage på olika sätt, om så bara massera varandras händer med lite olja ger tid att prata, det ger fysisk beröring och frigör oxytocin.
  2. Sällskapsspel! I dagens teknikvärld är sällskapsspel rätt bortglömt men att sätta sig ner tillsammans, stänga av TV, dator och lägga undan telefonen och spela ett klassiskt sällskapsspel med varandra ger chans att faktiskt verkligen se varandra och ge varandra tid, ha kul och umgås.
  3. Ta en dusch eller bad ihop! Denna säger sig själv lite va? Att duscha/bada ihop kan vara bara mysigt, men även trigga igång suget efter lite erotik.
  4. Nakenkramas! Nej detta är ingen barnvänlig omskrivning av sex. Att bara ligga nakna tätt ihop och kramas är faktiskt ett ypperligt sätt att frigöra oxytocin, må lite bättre och ge sin partner fysisk uppmärksamhet.
  5. Filmtajm! Om möjligt, gå på bio. Om det inte går kör biokänsla hemma. Kryp ihop tätt intill varandra och se en film ihop. Givetvis fritt från störande teknik.
  6. Ordna barnvakt! Har ni barn? Om det går, försök fixa med barnvakt. Att ha några timmar tid utan barn bara för att laga mat ihop, prata ostört, ta en fika eller vad ni nu känner för är guld värt.
  7. Petting! Att onanera åt varandra ger både sexuell stimulans och undviker den där jobbiga smärtan. Funkar för oss som fortfarande vill ha någon form av sex även om kroppen dummar sig och gör ont.

Ja detta är bara några få tips, finns såklart mycket mer. Har du några egna tips på saker du gillar att göra med din partner när sexlusten inte finns men ni ändå vill ha fysisk närhet?

Du kan väl bara ge honom en avsugning?

Det finns många olika symtom på endometrios som påverkar livet på olika vis. För mig har bland det jobbigaste varit att jag inte klarar av att ha penetrerande sex så som jag önskar. Det gör helt enkelt för ont allt för ofta och även när jag kan ha penetrationssex blir det svårt att slappna av och njuta eftersom risken alltid finns att min man stöter för långt in, vilket lätt kan ge mig ont i flera dagar efteråt.

Nu kan jag tänka mig att den spontana reaktionen är ”Men sök hjälp?”. Tro mig det har jag. Flera gånger. Hjälp har dock uteblivit. Varför? Jo för tydligen kan en person född med fitta inte ha ett eget intresse i sex. Varje gång jag sökt hjälp har nämligen intresset i situationen gått från mig till min partner. Råd har varit omväxlande rasistiska och sexistiska. För att ta några exempel:

”Jaha, är det så att du egentligen är rädd för din man? Slår han dig om du inte har sex? Nähä du säger nej, här är iaf en broschyr till en kvinnojour”.

”Ojdå, låter jobbigt. Kan du inte bara ge din man en avsugning så ni håller relationen levande ändå?”

”Tja, det är inte ovanligt att tappa sexlusten efter en längre tid i ett förhållande. Testa lite nya saker för att piffa till det lite, vore ju synd om din man är otrogen på grund av detta”

(Vid ett möte där jag drog med min man för att ha stöd,allt riktat till min make): ”Jaha, hur påverkar detta dig då när du inte får sex? Har du nått hjälpmedel du kan onanera med? Måste ju tära psykiskt att inte få ha sex det förstår jag, det är ju inte riktigt samma sak för kvinnor höhöhöh.”. Jag ignorerades.

Vad alla dessa har gemensamt är utgångspunkten att vi har nästan obefintligt sexualliv bara är ett problem för min man. Alltid bara ett problem för honom men aldrig för mig. Vissa påstod att det hela sitter i mitt huvud, om jag bara slappnar av, testar nytt osv så kanske det blir bättre. ”Sex föder sex” har jag fått höra enormt många gånger. Problemet är ju inte att jag inte vill ha sex utan att jag inte kan ha sex.

Jag har sökt hjälp för att jag vill ha sex men ändå bemötts med råd efter råd med utgångspunkten att lösa hur sexbristen påverkar min man. Jag som fittfödd ska tydligen vara så ointresserad av sex att smärtor vid penetration, smärtor och obehag vid beröring av könet inte spelar någon roll. Ibland har jag till och med bemötts med den förutfattade meningen att jag tycker det är skönt att slippa ha sex. Gissa vad? Jag tycker inte det är ett dugg skönt. Jag vill få ha sex utan att ständigt vara på min vakt för att undvika smärta, eller behöva säga nej när jag vill säga ja för att jag från start vet att det inte kommer gå.

Det finns mycket vården behöver bli bättre på, att faktiskt lyssna på och ta brist på sex på allvar även när det inte är en man som har problem är verkligen en sak som behöver arbetas med. Detta gäller inte bara vid endometrios men det är nog så viktigt i denna fråga. Hade mina smärtor vid samlag och beröring av könet tagits på allvar tidigt hade jag kunnat få diagnos och behandling så mycket snabbare än jag nu fick. Jag hade kunnat få mitt sexliv tillbaka. Nu ska jag påbörja behandling och kanske kommer det hjälpa, kanske inte men jag håller alla tummar för att jag ska kunna ha sex så som jag önskar. För ungefär en gång var tredje månad är så mycket mindre än jag vill ha det.

Hur har endometrios påverkat ditt sexliv? Vill du dela med dig i kommentar eller kanske ett anonymt brev? Hör av dig! Kram/Paula

Paula: I väntan på diagnos

Alla som drabbas av endometrios har sin historia och de skiljer sig åt samtidigt som det finns många likheter. Jag har inte fått min diagnos ännu men har alla symtom på endometrios. Sjukvården har ännu inte velat lyssna till mig utan hittat en rad olika ursäkter till varför mina problem är normala, eller beror på något annat. Jag har snart en ny tid till gynekolog för att fortsätta kämpa för en riktig diagnos. Jag har fått en så kallad ”sannolikhetsdiagnos” som i mångt och mycket inte betyder ett skit. Jag blir inte mer lyssnad på i vården och de har ingen större lust att ta mina besvär på allvar. Jag hoppas detta kan ändras inom en snar framtid. Tills dess, här är min historia så här långt:

Jag fick mens när jag var ganska precis 12 år. I början verkade allt vara rätt normalt förutom att jag hade ovanligt kraftig mens. Det första tydliga tecknet på att något verkligen var fel kom när jag som 13 åring började få så kraftig mensvärk att jag svimmade och fick ligga i fosterställning för att inte skrika rakt ut av smärta. De vuxna runt mig trodde jag överdrev och vården tyckte allt var så normalt. Jag hade ungefär 3 år av helvete med mensvärk som gjorde att jag antingen låg i sängen och grät eller satt på toa med en mage som krampade och blod som rann åt alla håll. Blodbad är den bästa beskrivningen. När jag var 16 år började jag med p-piller och testade en lång rad olika sorter innan jag provade p-stav som 19 åring. Under dessa år blev det bättre med mensen, jag hade inte lika ont och blödde inte riktigt lika mycket. Det hela blev ganska hanterbart. Sen blev jag gravid med barn nr ett, och hann knappt få tillbaka mensen innan jag blev gravid med barn nr två. Detta gav mig ca 4 år utan mens och jag hann nästan glömma bort hur det var att ha mens.

När mensen kom tillbaka efter barn nr två var den inte så riklig och helt hanterbar i smärtan men efter bara någon månad började smärtan krypa på och under de tre år jag nu haft mens har besvären blivit allt större. Nu har jag ont precis varje dag och vid mens är jag tillbaka i fosterställning. Jag blir en urusel förälder som inte orkar eller kan göra så mycket med mina barn som de och jag önskar. Speciellt inte under mensen då jag har svårt att klara av att bara existera. Förutom värken vid mens kan jag helt utan förvarning få kramp i magen och ändtarmen. Min man brukar ibland titta till mig under dessa skov och påtala att jag låter precis som när jag födde barn. Jag får profylaxandas mig igenom smärtan medan jag kallsvettas och blir illamående. Jag vet att det tyvärr är allt för många som mår som jag så jag hoppas mina ord här kan ge lite tröst i att ni inte är ensamma!

För ungefär en vecka sedan åkte jag in akut på grund av mina smärtor, bemötandet i vården var precis lika kass som tidigare. Jag fick diagnos PMS och kraftig mensvärk. Läkaren hade inte ens lust att undersöka möjligheten för något annat. Vi får se om de på gynekologen gör en annan bedömning. Jag hoppas det för så som min vardag är nu är inte hållbart. Därför hoppade jag snabbt på tåget när möjligheten till denna blogg uppstod. För jag vill vara med och sprida kunskap om denna sjukdom och påverka vården att ta endometrios seriöst. För min skull och för alla er där ute som genomgår era egna små helveten med denna sjukdom.

Vi ”ses” förhoppningsvis mer framöver i texter här på bloggen. MvH/Paula