Lets talk about sex, baby.

Som inom så många områden i samhället finns det även normer inom sex. Särskilt uttalade är normerna kring heterosexuellt sex och hur sexuella relationer ska se ut. Väldigt ofta omtalas männen som de som har den starkaste sexdriften och kvinnorna som de med mindre sexuellt intresse, vare sig det stämmer eller ej. Samtidigt som kvinnor liksom ska ha mindre sexdrift får vi höra att det är något fel om vi vill ”för sällan”.

I dagarna har bloggarna Cissi Wallin och Lady Dhamer skrivit om sex i relationer utifrån lite olika vinklar, men vad båda missat och som jag vill belysa är sex i relationer där sjukdom kommer i vägen. Ofta när det pratas om sexet som uteblir handlar det om att saker som stress och barnafödande kommer i vägen, betydligt mer sällan talas det om när sjukdom försvårar att ha sex, eller omöjliggör att ha sex. Som jag skrivit om tidigare (här) är en vanlig lösning på problemet att föreslå att den drabbade ska utföra oralsex på sin partner så att hen iaf får vad hen vill ha. Som om problemet enbart handlar om att den friska parten inte får nuppa.

När en drabbas av en sjukdom som tex endometrios eller någon annan som sänker sexlusten eller helt dödar den är det generellt väldigt svårt att tala om det. Speciellt som kvinna då enormt mycket av ens värde i samhället ligger i ens förmåga att ha sex och få barn. Endometrios som inte behandlas rätt fråntar en ofta båda dessa möjligheter. Plötsligt står en där och kan varken ha sex eller få barn. Hur kan en tala om det för en ny partner, eller ens för den partner en eventuellt har? Det är inte enkelt eftersom det blir ett erkännande att en inte duger i samhällets ögon, att en inte kan uppfylla samhällets syn på vad kvinnor ska göra. När då stora bloggare som Cissi Wallin påpekar att kan en inte ge sin partner sexuell stimulans i förhållandet, ja då kanske det är dags att öppna förhållandet och tillåta partnern att ha sex med andra istället. En lösning som absolut funkar för många, men långt ifrån alla. Speciellt inte om en haft monogamt förhållande som grundtanke. Dessutom är det ett väldigt problematiskt tänk att det alltid skulle vara den med mindre/ingen sexlust som det är fel på samtidigt som det anses att den med mer sexlust är den som får lida. När det kommer till oss transpersoner och även många gånger de som inte lever i heterosexuella förhållanden verkar hela grejen om problem med det sexuella vara en fråga som öht inte berörs. Kanske för att vi redan från start knappt verkar finnas? Sexlust

Så här är den viktigaste grejen enligt mig: Att ha låg eller ingen sexlust behöver inte betyda att något är fel. Beror det på sjukdom som för många av oss med endometrios är det klart att sjukdomen är grundproblemet, men avsaknad av sex måste ändå inte vara ett problem! Ofta görs dessutom sex till samma sak som penetrerande sex, och ja om du får sota för en omgång penetrerande sex i flera dagar är det kanske inte konstigt att det inte blir mycket nuppande? Att se till att ens partner inte känner sig bortglömd eller undanskuffad måste inte innebära sexuell stimulans. Om en inte har eller vill ha ett öppet förhållande kan det kanske vara så att den med större sexdrift får onanera mer, och om det känns omöjligt kanske inse att hen lever i ett förhållande med någon som rent fysiskt inte kan ge mer sex än vad som ges och om det inte funkar överväga att lämna förhållandet. Detta ska inte ses som ett hot, även om det nog av många kan upplevas så (”ge mig vad jag vill annars drar jag”) men är ett förhållande som bygger på att ställa upp på sex trots smärta och psykiskt lidande verkligen ett förhållande värt att bevara i längden?

En relation ska bygga på respekt och det kräver att det går åt två håll. Att inte kunna ha sex ska inte behöva vara döden på ett förhållande ifall en pratar om det, diskuterar runt det och framförallt hittar andra vägar till fysisk närhet som inte innebär smärta för den ena parten. Vi måste tala mer om hur sex kan se ut på många olika sätt, men även om hur förhållanden faktiskt kan innehålla fysisk närhet även utan sex. Dessutom måste vi undanröja dessa tabun som gör att framförallt kvinnor som inte kan ha sex känner sig otillräckliga, värdelösa och ständigt får gå med en gnagande känsla av att när som helst kunna förlora sin partner för att denne väljer någon som vill sexa ”enligt normen”. För är det något som är döden för sexdriften är det att känna press och krav att ha sex även när det gör ont.

När personer söker hjälp för att det gör ont med sex och lösningen är bedövningskräm så att hen inte ska känna att slemhinnorna i slidan spricker av penetreringen just under sexet, ja då är det något som är så enormt fel i synen på vad sex ska vara att vi verkligen måste prata mer om detta. Mycket mer. Sex kan som sagt vara så många olika saker, och fysisk närhet så mycket mer än sex! Så, här är min lilla lista över mysiga saker att göra, sexuella som icke sexuella, för att ge sin partner tid och närhet utan att det innebär samlag och smärtor. (Vissa kan verka rätt självklara, men ibland kan vi behöva påminnas även om självklarheter)

massage

  1. Massage! Att ge varandra massage på olika sätt, om så bara massera varandras händer med lite olja ger tid att prata, det ger fysisk beröring och frigör oxytocin.
  2. Sällskapsspel! I dagens teknikvärld är sällskapsspel rätt bortglömt men att sätta sig ner tillsammans, stänga av TV, dator och lägga undan telefonen och spela ett klassiskt sällskapsspel med varandra ger chans att faktiskt verkligen se varandra och ge varandra tid, ha kul och umgås.
  3. Ta en dusch eller bad ihop! Denna säger sig själv lite va? Att duscha/bada ihop kan vara bara mysigt, men även trigga igång suget efter lite erotik.
  4. Nakenkramas! Nej detta är ingen barnvänlig omskrivning av sex. Att bara ligga nakna tätt ihop och kramas är faktiskt ett ypperligt sätt att frigöra oxytocin, må lite bättre och ge sin partner fysisk uppmärksamhet.
  5. Filmtajm! Om möjligt, gå på bio. Om det inte går kör biokänsla hemma. Kryp ihop tätt intill varandra och se en film ihop. Givetvis fritt från störande teknik.
  6. Ordna barnvakt! Har ni barn? Om det går, försök fixa med barnvakt. Att ha några timmar tid utan barn bara för att laga mat ihop, prata ostört, ta en fika eller vad ni nu känner för är guld värt.
  7. Petting! Att onanera åt varandra ger både sexuell stimulans och undviker den där jobbiga smärtan. Funkar för oss som fortfarande vill ha någon form av sex även om kroppen dummar sig och gör ont.

Ja detta är bara några få tips, finns såklart mycket mer. Har du några egna tips på saker du gillar att göra med din partner när sexlusten inte finns men ni ändå vill ha fysisk närhet?

Du kan väl bara ge honom en avsugning?

Det finns många olika symtom på endometrios som påverkar livet på olika vis. För mig har bland det jobbigaste varit att jag inte klarar av att ha penetrerande sex så som jag önskar. Det gör helt enkelt för ont allt för ofta och även när jag kan ha penetrationssex blir det svårt att slappna av och njuta eftersom risken alltid finns att min man stöter för långt in, vilket lätt kan ge mig ont i flera dagar efteråt.

Nu kan jag tänka mig att den spontana reaktionen är ”Men sök hjälp?”. Tro mig det har jag. Flera gånger. Hjälp har dock uteblivit. Varför? Jo för tydligen kan en person född med fitta inte ha ett eget intresse i sex. Varje gång jag sökt hjälp har nämligen intresset i situationen gått från mig till min partner. Råd har varit omväxlande rasistiska och sexistiska. För att ta några exempel:

”Jaha, är det så att du egentligen är rädd för din man? Slår han dig om du inte har sex? Nähä du säger nej, här är iaf en broschyr till en kvinnojour”.

”Ojdå, låter jobbigt. Kan du inte bara ge din man en avsugning så ni håller relationen levande ändå?”

”Tja, det är inte ovanligt att tappa sexlusten efter en längre tid i ett förhållande. Testa lite nya saker för att piffa till det lite, vore ju synd om din man är otrogen på grund av detta”

(Vid ett möte där jag drog med min man för att ha stöd,allt riktat till min make): ”Jaha, hur påverkar detta dig då när du inte får sex? Har du nått hjälpmedel du kan onanera med? Måste ju tära psykiskt att inte få ha sex det förstår jag, det är ju inte riktigt samma sak för kvinnor höhöhöh.”. Jag ignorerades.

Vad alla dessa har gemensamt är utgångspunkten att vi har nästan obefintligt sexualliv bara är ett problem för min man. Alltid bara ett problem för honom men aldrig för mig. Vissa påstod att det hela sitter i mitt huvud, om jag bara slappnar av, testar nytt osv så kanske det blir bättre. ”Sex föder sex” har jag fått höra enormt många gånger. Problemet är ju inte att jag inte vill ha sex utan att jag inte kan ha sex.

Jag har sökt hjälp för att jag vill ha sex men ändå bemötts med råd efter råd med utgångspunkten att lösa hur sexbristen påverkar min man. Jag som fittfödd ska tydligen vara så ointresserad av sex att smärtor vid penetration, smärtor och obehag vid beröring av könet inte spelar någon roll. Ibland har jag till och med bemötts med den förutfattade meningen att jag tycker det är skönt att slippa ha sex. Gissa vad? Jag tycker inte det är ett dugg skönt. Jag vill få ha sex utan att ständigt vara på min vakt för att undvika smärta, eller behöva säga nej när jag vill säga ja för att jag från start vet att det inte kommer gå.

Det finns mycket vården behöver bli bättre på, att faktiskt lyssna på och ta brist på sex på allvar även när det inte är en man som har problem är verkligen en sak som behöver arbetas med. Detta gäller inte bara vid endometrios men det är nog så viktigt i denna fråga. Hade mina smärtor vid samlag och beröring av könet tagits på allvar tidigt hade jag kunnat få diagnos och behandling så mycket snabbare än jag nu fick. Jag hade kunnat få mitt sexliv tillbaka. Nu ska jag påbörja behandling och kanske kommer det hjälpa, kanske inte men jag håller alla tummar för att jag ska kunna ha sex så som jag önskar. För ungefär en gång var tredje månad är så mycket mindre än jag vill ha det.

Hur har endometrios påverkat ditt sexliv? Vill du dela med dig i kommentar eller kanske ett anonymt brev? Hör av dig! Kram/Paula